MY LIFECLIMB

Jag har alltid hört på när tjejer sitter och klagar på att de är rädda för att bli kära. Varför? har jag alltid undrat. Kärlek är något man ska njuta av. Men okej, nu när jag själv blivit så otroligt hårt och allvarligt skadad av en kille så inser jag att det kan vara farligt ibland. Kärleken gör dig blind. Man ser inte faran i det förän det är försent. Och nu börjar jag luta mig åt kärleken igen för första gången på flera månader. Och vad jag är rädd för är att jag ska bli lika illa bemött som förra gången, eller att jag blir så otroligt kär att jag ska behöva gråta alla dom där förjävliga veckorna när man har förlorat honom. Usch, jag får till och med ont i magen av rädslan min..

Jag har idag insett hur fruktansvärt jobbigt det är att behöva titta mig runt, jämt och ständigt. Alltid hålla koll upp till 100 procent för att han inte ska dyka upp igen. För att han inte ska göra mig illa igen. Jag vet att han är ute efter mig och smider sin listiga plan. Så jag har i uppgift att vara beredd. Beredd på hans intrång nr två i mitt liv. Frågan är bara när den stunden dyker upp. Idag, imorgon eller om ett helt år? Hur länge ska jag stå här och oroa mig. Ibland tänker jag tanken att låta honom göra det han vill och sedan låta mig gå, då finns jag i alla fall kvar här i livet. Om han då inte har tänkt och ta kol på mig från början.. Men säg mig, hur ska jag göra då? Gör jag rätt om jag bara låter honom leka vidare eller ska jag fortsätta på det spår jag redan påbörjat? Hm..Inte vet jag.

Jag har nu valt att skapa denna blogg för att jag själv ska få ha någon stans att prata ut. Det känns full proppat i huvudet och jag får aldrig en förklaring till vad jag ska göra för att få bli av med de. Ända sen jag var med om den där killen har jag varit mig en annan. Jag både beter mig och ser mig inte själv som vanligt. Det måste få ett slut.